Slut på kuren
Nu har jag ätit min sista penicillintablett.
Slutsatser jag kan dra:
1. Jag kan svälja igen utan att det rinner tårar.
2. Jag börjar få energin tillbaka.
Jag log mot mina elever och var glad trots att dom tjoade och inte räckte upp handen. Som en människa som inte ständigt plågas av sin kropp sa jag bara lugnt och stilla (fortfarande med ett leende på läpparna):
- Om ni vill säga något så svarar jag gärna om ni räcker upp handen först.
Och tänka sig, dom tystnade och räckte upp handen.
Åh älskade energi, vad jag har saknat dig!
3. Jobbiga saker i privatlivet blir lättare att leva med.
Finns nästan inget som kan tynga ner jobbiga saker som att dessutom behöva vara sjuk. Jag är stolt och nöjd över att jag ringde mina närmaste konstant under min sjukdom. Pappa och jag började ringa videosamtal till varandra för första gången m.m.
Förr i världen hade jag bara varit tyst, bitter och sammanbiten. Tittat på telefonen och undrat varför ingen ringde när alla vet att jag är sjuk. Nu må jag ha varit jobbig (speciellt för mamma och pappa, som jag trakasserat varje dag) men jag har inte varit ensam med mina jobbiga tankar. Och nu när jag börjar bli frisk märker jag hur mycket bättre det är, både frisk i kroppen och i hjärtat.
Om lite mer än en vecka får jag träffa mannen som håller den största delen av mitt hjärta just nu. Minisyntharn och jag.
